I mina kvarter finns ganska gott om katter, och från och till har jag fått besök av dem. Katterna har enkelt hoppat in genom ett fönster när jag vädrat, hälsat kort på mig, gått omkring i lägenheten ett tag, och sedan hoppat ut igen. Några av dem har tiggt mat, men jag har inte gett dem något eftersom de flesta katterna har bott i närheten, och kanske skulle lägga sig till med ovanan att komma till mig för att äta istället för att gå till sin riktiga husse och matte.

Jag har aldrig kört ut dem från lägenheten eftersom jag alltid tyckt om katter, och till och med funderat på att skaffa mig en katt. Dock har jag låtit bli detta, eftersom jag inte vetat om man skulle våga släppa ut dem på egen hand i innerstan, med allt det skulle innebära.

Någon gång på våren 1994 fick jag besök av en katt jag aldrig sett förut. Hon var mörkgrå och vit, med vackra gula ögon. Hon kom in genom fönstret, nosade lite på mig som katter brukar, och tog sedan ett upptäcktsvarv runt lägenheten. Jag hittade henne i köket där hon genast började jama för att tigga lite mat. Det fanns ingen anledning för mig att behandla henne annorlunda än andra katter eftersom jag tog för givet att hon bodde i närheten, så jag avhöll mig från att ge henne något att äta.

Jag satte mig vid skrivbordet för att arbeta, och då hoppade katten upp på fönsterbrädan en bit framför mig för att ge sig av igen. Innan hon hoppade ut vände hon sig om och tittade på mig, med forskande ögon. Jag sträckte fram handen och kliade henne lite, och då kom hon och lade sig framför mig på skrivbordet mellan mina händer. Hennes päls var fin, men aningen sträv, som om hon gått ute ganska länge. Jag klappade henne en stund, och undrade om hon kanske bodde i huset mittemot, där jag visste sedan tidigare att det fanns en hel del katter.

Så småningom kände hon att det var dags att gå, men då hade hon legat framför mig och blivit klappad en ganska lång stund, och hon verkade inte lika skygg som hon varit när hon kom. Hon gav mig en blick till, och hoppade sedan ut genom fönstret.

Följande dag kom hon in genom fönstret igen. Även denna gång ställde hon sig i köket och jamade, men jag vägrade fortfarande att ge henne mat även om det kändes svårare nu. Hon trivdes i alla fall bra med att bli klappad, och jag började undra om hon verkligen bodde någonstans i närheten, eller om hon var en övergiven sommarkatt, eller kanske hade hon rent av rymt hemifrån, som katter ju kan göra ibland om de inte trivs där de bor.

När hon dök upp hos mig för tredje dagen i rad bestämde jag mig för att ge henne en bit leverpastej, väl medveten om att hon kanske skulle fortsätta att komma hit för att få mer mat.

Och på den vägen är det.

Numera är hon väl hemmastadd här, och hon har också markerat sitt revir på diverse väggar och möbler. Hon är oerhört kelig, och tycker mycket om att "trampa" med framtassarna (ni som har katt vet vad jag menar!) på allting mjukt hon kan hitta; främst människor förstås. Om hon inte fått klorna klippta på ett tag kan det göra lite ont, men annars är det mest trivsamt när hon kommer för att trampa.

Varför kallar jag henne "Tisa" då? Ja, det där med namn är alltid svårt. Jag hade haft henne ett bra tag när jag tyckte att det började kännas konstigt att inte kunna kalla henne något annat än bara "katten". Alltså började jag fundera på bra kattnamn, och bestämde mig slutligen för att låna namnet från skådespelaren Mia Farrows mindre kända syster. Katten verkade inte ha något emot att heta just Tisa, och därför fick hon behålla namnet.