Kaffet hemma, det jag brygger med hett vatten från min visselkittel av aluminium genom ett blekt filter direkt ner i min lilla vita termos, är helt okay. Det är inte direkt något att lägga ut orden om utan man kan kalla det för det standardkaffe som duger. Det är förstås så att jag har mitt favoritbryggkaffe, fast det har nog alla som över huvud taget gillar kaffe det minsta. Mina favoriter är Zoégas Skånerost och Mollbergs Blandning. Det är faktiskt så att jag inte skulle kunna tänka mig att köpa något annat kaffe än detta. Jag är förstås medveten om att det finns kaffe som är minst lika gott då jag ju ibland blir bjuden på det hemma hos vänner och bekanta... men att köpa hem annat än det vanliga det gör jag inte. Jag är inte uppvuxen med kaffe (alla i mitt föräldrahem drack endast te som Stefan också helst dricker, även om han kan ta en kopp kaffe då och då) men när jag var liten och var hos Farmor i Skanör luktade det alltid gott av kaffe. Farmor (och även Farfar när han levde) drack alltid Skånerost eller Mollbergs Blandning och det luktade alltid gudomligt i deras kök om morgnarna. Det är en doft jag inte glömmer... en blandning av nybryggt kaffe, ugnsvarmt bröd och Farmors tvåldoft. Det var hos Farmor och Farfar om morgnarna som jag lärde mig att verkligen tycka om kaffe. Farmor med sitt kritvita hår, iförd en rosa morgonrock av indisk bomull med kaffetermosen i handen och leverpastejen och drottningsylten stod på frukostbordet (Farfar älskade drottningsylt). Deras soliga varma kök med gula gardiner, Farfar som läste tidningen, och kaffet... som doftade i hela köket och fyllde mig med alla dessa minnen. Jag hälsar fortfarande på hos min Farmor (som nu är 90 år gammal) och kaffet som hon brygger i sitt kök är precis så gott som det alltid har varit.