Jahaja. Fyra dagar kvar, sedan åker vi.

Jag har knappt hunnit börja tänka på vad som skall packas inför resan. Idag hämtade jag i alla fall ner den Stora Resväskan från vinden, och Tisa nosade ordentligt i den för att kolla att den var ok.

Nu sitter hon här framför mig medan jag skriver, och jag tänker på att jag (nu satte hon sig precis på Enter-tangenten så att allting for iväg över skärmen...) inte kommer att träffa henne igen på sex veckor. Hon får det säkert bra där hon bor under tiden, men vi kommer nog att sakna henne en del.

Det är bara en dag kvar på jobbet, och sedan tre dagar att förbereda sig på. Det går säkert bra. Pass, biljett och pengar är ordnade. Dator också, så det allra nödvändigaste är ju redan fixat... :)

Datorn är förresten en 200 MHz BEST 6600 CD, med alla finesser man kan önska sig. Om den fungerar som den skall kommer vår Australien-sida förhoppningsvis att bli allt intressantare vartefter tiden lider. Återkom gärna och se efter själv!

Cecilia, 31 december 1996

Hur börjar man, och hur skall man skriva...? Jag har ingen aning om hur jag vill att det skall vara... eller hur det skall se ut! Vad skriver man om i en dagbok som av tradition tidigare endast lästs av författaren själv (och ve den som tjuvläst) men som nu skall läsas av många och vilja läsas av många...?! Man kan väl inte skriva sina innersta tankar, då man måste anta att kanske någon man inte vill kommer att läsa det man skrivit (vem denna person månde vara)? Eller är det kanske ens skyldighet att vara just personlig, när man har en egen sida på Internet där man har sagt att man skall skriva just dagbok. Kanske bör man alls inte tänka på vem som eventuellt kommer att läsa den och kanske får man alls inte tänka på vad man bör skriva eller för vem man skriver. Kanske måste man vara så personlig som man helt enkelt kan, och kanske får man inte tänka på att censurera sig själv för att någon man inte vill skall känna till vissa saker om en själv. Det är kanske som med mycket annat som man gör här i livet... man kastar sig ut och sedan får det gå som det går... För mig måste det nog bli så att jag skriver så som jag hade skrivit om det bara var jag som skulle läsa... och sedan får väl Stefan censurera!

Okey, nu när jag har fastställt detta kan jag ju bara sätta igång.... Hmm, var börjar jag? Det är ju Stefans och min dagbok så naturligtvis kommer det att handla om oss, vilket innebär att jag inte kommer att gå händelserna tillbaka i tiden längre än 26/2 1996 då vi träffades första gången. Jösses, plötsligt sitter jag inför ett jätteprojekt som innebär att jag skall skriva hela vår historia!! Nej, jag tror att jag börjar där vi är just nu i stället... mitt i saffransdegen som jäser och snart är klar för utbakning, kvar i nattlinnet och kortbyxorna... oduschade... jag med håret i oordning, Stefan med sömndoft på bröstkorgen sittande framför datorn, med Creedence Clearwater Revival strömmande ur högtalarna.

Det blev sent igår. Vi var helt enkelt tvungna att avsluta Nemesis (som tyvärr visade sig vara ett präktigt antiklimax på slutet). Vi vaknade inte förrän långt in på eftermiddagen idag, fastän Tisa försökte att väcka oss flera gånger genom att först jama ihållande utanför sovrumsdörren och för att när hon därefter blev insläppt hoppa upp i sängen och ihärdigt trampa på oss som en mjölktörstande kattunge.

Det är idag den sista dagen på året och det har redan blivit mörkt ute... Tiden är inne då man börjar tänka tillbaka på vad man gjort de senaste tolv månaderna. Vissa år tänker man på saker som varit besvärliga och ångestladdade medan man andra år (såsom i år) tänker på alla härliga och underbara saker som hänt. Det har varit ett bra år... ett av de bästa... ja, det bästa och i kväll kan jag tänka mig att inte göra allt det där som man av tradition gör på nyårsafton. Jag behöver inte inte gå ut och äta och dansa, se fyrverkerier eller ens dricka Champagne. Nej, för min del går det bra att stanna här, i centrala Stockholm, på bottenvåningen, med Stefan och Tisa, skriva dagbok, dricka kaffe och äta saffransbullar (de blev faktiskt riktigt fina). Kanske kan nyårsaftnar bara kännas riktigt bra om man ser på året som gått med tillfredsställelse, och året som skall komma med tillförsikt och nyfikenhet... det gör jag denna nyårsafton 1996. Inte behöver vi gå ut just ikväll, hela 1997 kommer ju att vara fullt av kvällar! Det skulle i och för sig vara kul att se fyrverkerier... Jag älskar fyrverkerier! Det är så totalt lustfyllt och tillfredsställer så många... önskningar. Det är färgsprakande, vackert, spännande, påtagligt och sedan är det sådär lagom farligt så att det blir lockande. Fyrverkerier fyller så många av ens sinnen, man ser deras skönhet, hör deras kraft och luktar deras storhet. Det är verklig och riktig lust att få se och höra dem explodera... det känns liksom i magtrakten, lite som att åka berg-och-dal-bana. Kanske kan vi gå ut just före tolvslaget för att se nyårsraketerna...