Den vettskrämda katten jamar högt, långdraget och hjärtskärande... Hon ser ut som ett skräckfilmsmonster då pälsen ligger packad och vattenfylld tätt tätt intill hennes nu synligt spensliga kropp och hennes ögon är uppspärrade och vilda. Hon försöker vrida sig ur greppet som hon är fast i och sträcker i desperat hopp ut sina tassar mot vad som än verkar vara inom räckhåll för tillfället, utan att riktigt få fäste då hon är så våt att hon bara halkar mot underlaget. Mer och mer vatten sköljer över henne, löddret stiger i pälsen och paniken ökar... Plötsligt lyckas hon ta sig loss, i ett obevakat ögonblick har hon lyckats vrida sig ur de starka händernas grepp och tagit ett språng från toalettsitsen till vattenbehållaren bakom. För sent inser hon att hon kommer att halka av och falla ner från toaletten (och i värsta fall bli fastkilad mellan toalettens baksida och väggen) då hennes trampdynor är tvålhala mot emaljen. I sista sekunden är händerna där igen, fångar henne, och håller henne i ett om möjligt ännu fastare grepp än tidigare. Mer vatten och mer lödder... hon står inte ut!!!!! Fäktar fort och vansinnigt med framtassarna, med utspända klor i hopp om att komma åt något... vad som helst. Slår ut med en tass, utspända klor, river någon över bröstet, blod tränger fram och kommer att lämna ett argt rött rivmärke i dagar efteråt. Revansch!!! Hon samlar all sin kraft, sprattlar sig ur greppet och kastar sig med hela sin tyngd mot den stängda badrumsdörren, kämpar med sina framtassar och sitt huvud för att få upp dörren men halkar hela tiden undan med hala trampdynor på baktassarna. Händer som försöker få tag i henne igen... tror att hon i sin desperation kan bli farlig. Hon vänder sig om, tar ett förtvivlat och okontrollerat språng upp mot handfatet... inser att det inte kommer att gå, ångrar sig mitt i språnget... blir hängande en sekund i handfatets kant med frambenen krampaktigt spända, kraschar mot väggen och glider ut en bit på golvet. Förnedring!!! Förnedring av den allra värsta sorten... för en katt. Upptagen igen och åter sköljd med detta förfärliga vatten, lyckas klösa någons arm på vägen. Nu återstår bara att skrika och jama ut sin ångest för att ge dessa plågoandar riktigt dåligt samvete för att de utsätter en katt för detta vidriga och onödiga. Plågoandarna är tysta nu, talar inte längre lugnande till henne, de försöker bara att få slut på eländet... de blir effektiva och hon märker att hennes kamp och ångestfulla jamande har haft inverkan. Anar slutet men fortsätter klagandet även efter det att hon blivit inlindad i en frottéhandduk. Till slut ger de upp, badrumsdörren öppnas och hon drar sig osande tillbaka för att slicka sin blöta päls. Fullständigt förorättad, utan att ge dem så mycket som en blick sätter hon sig på skrivbordet, väter ner några viktiga papper, och börjar slicka sig torr. Hon ser bröstet på den ena plågoanden bli tvättat med desinficerande lösning där hon tidigare klöst fram blod, och armens klösmärken bli undersökta. Efter det är all hennes uppmärksamhet riktad inåt och hon är oåtkomlig resten av natten. Hon kommer aldrig någonsin att kunna förlåta... Att bada en katt, ett sådant ofattbart tilltag… Fast vad vet man om morgondagen... kanske vankas räkor, eller leverpastej... Cecilia, 4 januari 1997